Rapporten "Introduktion till Ekofeminism" erbjuder flera spännande aspekter att fördjupa en teoretisk och politisk diskussion kring. Queerfeminister och ekofeminister har allt att vinna på att liera sig i kampen mot de sammanvävda förtrycken utifrån kön, sexualitet, etnicitet, samt ekofeminismens bidrag till maktanalysen - människans överordning över naturen. Så långt skulle en queerfeminist som jag själv vara ense med ekofeminismen, men jag kommer att i det följande uppehålla mig vid grundläggande teoretiska skiljaktigheter.

I "Introduktion till ekofeminism" ägnas en del intresse för att sexualiteten är socialt konstruerad. Kort berörs att det är problematiskt med begreppsparet "kvinnliga" förhållningssätt respektive "manliga" förhållningssätt eftersom egenskaper är såväl kulturellt förvärvade som genetiskt betingade. Queerteori går steget längre genom att inte bara se genus och sexualitet utan även könet som socialt konstruerat. Detta innebär att queerfeminister är kritiska till föreställningen att det naturliga tillståndet är att det finns två kategorier av kön och att allt däremellan är avvikande, det vill säga det binära könstänkandet.

Queerteorins förgrundsgestalt Judith Butler, som är en efterföljare till bland annat filosofen Michael Foucalt, kallar denna diskurs för den heterosexuella matrisen. Den innebär i sammanfattning att människors kroppar inte är begripliga i sig. Snarare skapar kulturen begripliga kroppar genom en genusordning med två tydligt identifierbara kön/genus, varav ett är feminint och ett är maskulint. Det två könen ses som varandras motsatser och är i ett hierarkiskt förhållande till varandra genom en obligatorisk heterosexualitet.

Ekofeminismen tar avstånd från tudelningen vad gäller egenskaper och att människan skulle vara antingen kvinnlig eller manlig, men tar alltså inte avstånd från antingen/eller vad gäller själva könsuppdelningen. På detta sätt negligerar ekofeminismen den inverkan som vårt binära könstänkande har på hur genus konstrueras, hur sexuella uttryck tolkas (hetero-, homo- och bisexualitet) samt det faktum att själva könshierarkin förutsätter en konstruerad uppdelning av människan i två kön. Att dela upp människan i två kön (antingen man eller kvinna) är att implicit "bygga in" ett dominansförhållande och en idé om vad en kvinna respektive en man är, på samma sätt som vi "bygger in" ett dominansförhållande när vi åtskiljer oss själva från naturen.

Kanske hänger ekofeminismens ovilja att se den binära könsuppdelningen som socialt konstruerad samman med den ofullständiga föreställningen att det patriarkala synsättet skulle föregå tillväxtideologi, ekologisk förstörelse och kolonialism. I "Introduktion till ekofeminism" ges ingen närmare förklaring till vad som skulle ha orsakat mäns dominans över kvinnor och den manliga dominansen förutsätts utan närmare förklaring ha konstruerat samhällets produktionsförhållanden.

Queerteori är med Judith Butler nära förknippat med en historiematerialistisk syn på patriarkatets framväxt. Samhällets produktionsförhållanden ses därvid som den dominanta faktorn i samhällsutvecklingen och kulturella uttryck beror på dessa produktionsförhållanden. Det betyder att orsaken till vår uppdelning av könen och den manliga dominansen kan sökas i samhällets ekonomiska struktur genom historien. Det finns dock ett växelspel på så sätt att kultur (politik mm) påverkar produktionsförhållandena, men det är produktionsförhållandena som skapar den övergripande maktstrukturen. Detta ska inte förväxlas med att klass per automatik skulle vara en mer betydande faktor för en människas livsvillkor än kön. Vid olika tillfällen kan sexualitet, etnicitet eller kön ha ett större inflytande över en människas möjligheter än vad klass har.

En betydande paroll för ekofeminismen är enligt "Introduktion till ekofeminism": "om inte mäns dominans över kvinnor upphör kan inte heller människans dominans över naturen upphöra".'

För mig som queerteoretiker är det viktigt att framhålla att en analys av framväxten av dagens samhällsstruktur inte nödvändigtvis avslöjar något om hur vi kan förändra den strukturen. Att förtrycken är sammanvävda innebär att de förstärker och legitimerar varandra. Det är dock högst spekulativt att påstå att förtrycket av naturen inte skulle kunna upphöra före förtrycket av kvinnan. Enligt ett queerteoretiskt perspektiv ligger det närmare tillhands att hävda att förtrycket av naturen inte kan upphöra förrän vi frångått en allt igenom konkurrens- och tillväxtinriktad kapitalism. Ekonomin växer ju (kortsiktigt) genom just exploatering av naturen och människan. Likaså ligger det närmare tillhands att hävda att förtrycket av den del av mänskligheten som vi placerat i kategorin kvinna upphör när det strukturella kravet på att kategorisera upphör.

Oberoende av queerteorins antagande att könet är socialt konstruerat kan och bör dock queerfeminister framträda som kvinnor och företräder kvinnors erfarenheter i en politisk kamp för "jämställdhet mellan könen". Men för att citera en känd feminist som hette Simone de Beauvoir - "Man föds inte till kvinna, man blir det".

Angela Aylward Grön queerfeminist

Artikeln har publicerats på Cogitos hemsida 070510