Systemkritiker lämnar miljöpartiet - kommentar till Moons avhandling
18 maj 2009 12:09:50

Miljöpartiet - ett parti i förändring
Miljöpartiets årliga kongress öppnar på fredag 15 maj. Delegaterna ska under några dagar ta ställning i frågor som rör allt från kommunalt företagande till om språkrör ska kunna vara ministrar i en eventuell regeringskoalition. Ett av förslagen vill att MP återinför de "fyra solidariteterna" i partiprogrammet och visar "ett avståndstagande från nyliberalismen". Förslaget speglar ett miljöparti i förändring, som enligt förslagsställarna, inskränkt solidariteten. Denna liksom andra motioner visar en oro för att Miljöpartiet inte tar ställning mot växande samhällsklyftor.


Ett splittrat miljöparti i förändring är även vad Michael Moon beskriver i sin avhandling "Green Ideology and Its Relation to Modernity. Including a Case Study of the Green Party of Sweden" som lades fram tidigare i år vid Humanekologiska institutionen vid Lunds universitet. Avhandlingen diskuterar gröna idéströmningar och undersöker huruvida gröna idéer återfinns bland svenska miljöpartister.


Finns det en grön ideologi?
Av primärt intresse för Moon är det dilemma Miljöpartiet brottas med i egenskap av att vara ett ungt och formbart parti; nämligen att å ena sidan utveckla en välformulerad idégrund och å andra sidan försöka bygga en bred och inkluderande organisation, öppen för alla.

Eftersom ett av Moons kriterier för en ideologi är att det är en kollektiv produkt är Moons svar på om det finns en grön ideologi att "Nej, i alla fall inte ännu eller Ja, det finns flera!" (min översättning). Ekofeminister, socialekologer, djupekologer, ekosocialister etcetera erbjuder alla sin version av den gröna ideologin, men den gröna rörelsen kan ännu inte erbjuda en samlad verklighetsuppfattning, målsättning och strategi för att förverkliga ett grönt samhälle.


Brist på insikt om systemförändringens villkor
En av Moons viktigaste poänger är att den gröna rörelsen måste utveckla en förståelse för vad som villkorar samhällsutveckling och Moon vill åberopa ett arv från marxismen i form av praxisbegreppet - förståelsen för hur materiella livsvillkor i växelverkan med mänskligt handlande begränsar förutsättningarna för samhällsförändring. En grön praxis lägger dock en ökad vikt vid människans själsliga villkor, till skillnad från marxismen som brukar betona de materiella villkoren. För Moon måste en grön praxisteori ta avstånd från den analytiska, dualistiska filosofin, och se att fakta och värderingar inte kan skiljas åt. Det går med andra ord inte att upprätthålla en skarp gräns mellan vetenskap och ideologi. Förhållandet mellan fakta och värderingar ska istället utgöras av komplementariet, det vill säga ett ömsesidigt beroende där det ena inte kan existera utan det andra.


Tyvärr, säger Moon, hänfaller fortfarande Miljöpartiet åt att se grön etik som skild från olika slag av kunskap och det kan vara en förklaring till varför gröna resignerar och anpassar sig till etablerade politiska uppfattningar. Etiska värderingar är viktiga, men de bryter inte med den dualistiska verklighetsuppfattningen. Värderingar som speglar en kunskapssyn och verklighetsuppfattning kan däremot överbrygga klyftan mellan teori och praktik. Denna typ av "tjocka begrepp" som förenar fakta och värdering finns redan idag, så som "elak" eller "giftig".


Inspiration för ideologiska politiker
Moons avhandling ger en unik inblick i Miljöpartiets inre liv och bryter gröna tankar mot andra idériktningar på ett sätt som tidigare saknats i svensk debatt. För den som vill få en översikt över grön idédebatt och själv bidra till en grön praxis/strategier för systemförändring är Moons avhandling en god plattform att starta det arbetet utifrån.

Vad någon politiker eller aktivist däremot kan sakna är ett större mått av identitetsfilosofi och psykologisk teori som fördjupar diskussionen om människan som psykosexuell och psykosocial varelse i relation till psykodynamisk teoribildning. Diskursanalys av kön och sexualitet i relation till makt är också delvis en blind fläck i Moons avhandling eftersom det, som Moon kanske skulle ha uttryckt det, är en del av en dekonstruktivistisk postmodernism och medlen inte får skiljas från målet. Men för att en grön rörelse ska kunna vara inkluderande på det vis som Moon efterlyser, måste inte broar byggas mellan ekologisk helhetsförståelse och den analytiska filosofin såväl som postmodern kontinental filosofi? Innebär ett (ontologiskt) avståndstagande från dualismen, alltid en oförmåga att använda en analytisk diskurs i förhållande till specifika målgrupper, för avgränsade syften? Måste en verklighetsuppfattning om komplementaritet (eller dialektisk materialism) utesluta alla former av dekonstruktion som verktyg för psykologisk frigörelse?

En fallstudie av Miljöpartiet de gröna - systemkritikerna lämnar
Moon har i sin studie gjort en enkätundersökning med ett representativt urval av miljöpartister (totalt 69 personer), samt djupintervjuer med ett antal utvalda nyckelpersoner och gräsrötter. Därutöver ingår en studie av samtliga brev (212 st) från partiavhoppare som lämnat partiet under 2000-2007 och som gett en skriftlig motivering till avhoppet. Enkätundersökningen och djupintervjuerna genomfördes med start våren 2002.


Ett antal frågor visar en splittrad inställning bland miljöpartisterna vid tidpunkten för undersökningen. En fråga var om partiet bör vara neutralt i förhållande till de politiska blocken. En knapp majoritet, 30 personer, svarade "nej, partiet ska inte vara neutralt" och 22 personer svarade ja. De personer som svarade nekande var i stort sett konsekvent personer med uttalade vänstersympatier. En annan fråga berörde om "kapitalismen kan vara hållbar". Även här var den del som svarade nekande i viss majoritet, 38 personer ansåg att kapitalismen inte är förenlig med hållbar utveckling.

Ett mönster i undersökningen som Moon lyfter fram är att radikala gröna har lämnat partiet i samma takt som partiet knutit sig närmare socialdemokratin, och där kritik kommit från både höger - och vänsterhåll. En del har tyckt att MP blivit för mycket höger, andra att det blivit för mycket vänster.


Miljöpartiets utmaning
Moon menar att Miljöpartiet måste bli bättre på att hantera de skilda ideologiska uppfattningar som samexisterar i partiet. Istället för att lyfta upp olikheter i dagsljuset har personer med radikala uppfattningar armbågats ut ur partiet. Undvikandet av ideologisk konfrontation har därvid undergrävt möjligheten till ideologisk klarsyn och endast en försvinnande minoritet av gröna har kommit i kontakt med den teori som krävs för att utveckla grön ideologi.


Det finns en grundläggande skillnad mellan två typer av miljöpartister som Moon beskriver som ekologiska modernister kontra ekologiska postmodernister. De ekologiska modernisterna tycker att om vi ändå måste göra något för miljön kan vi lika gärna tjäna pengar på det, medan de ekologiska postmodernisterna kräver en uppgörelse med en dualistisk världsåskådning och en kapitalistisk världsordning. För den senare gruppen ses dock i vissa fall anpassning till systemet som ett beklagligt men oundvikligt "fact of life", medan andra blivit desillusionerade avhoppare som väljer att utöva motstånd i det privata. Bägge förhållningssätt leder dessvärre bara till att bevara status quo och måste därför betraktas som inadekvata reaktioner. Eftersom de ekologiska postmodernisterna dessutom sins emellan har väldigt skiftande uppfattningar är de inte heller framgångsrika budbärare av den gröna systemkritiken.


Så vad kan delegater till MP:s kongress ha i åtanke, med lärdom från Moons avhandling? Först och främst att partiets ideologiska chatteringar måste föra upp sina olikheter i ljuset. Utan en klarsynt debatt blir det ingen grön ideologi av varken det ena eller andra slaget och den gröna rörelsen utarmas. Den andra lärdomen är att ideologisk mobilisering är nödvändig för den som tror på radikala tag. Öar av systemkritiker må vara småflisor i maktens bakdel, men kursomställning kräver kollektivt arbete.

Angela Aylward
Styrelseledamot i Cogito

Björklund - barndomen bör vara en frizon
2 jul 2010 09:50:23

Tidigare publicerad på cogito.nu 100701

Alliansens slutrapport för utbildningspolitiken presenterades den 22 juni. Ett av de bättre förslagen är att alliansen vill kvalitetssäkra läraryrket och föreslår bland annat införandet av en yrkeslegitimation för lärare. Förslaget är välkommet eftersom det kommer att uppvärdera läraryrkets status och skapa större rättssäkerhet för eleverna när bara legitimerade lärarare får sätta betyg. Med tanke på att skolan är samhällets i särklass mest avancerade institution för ideologiproduktion och fostran, borde en legitimation vara lika självklar som i psykologyrket. Teoretiska färdigheter är inte detsamma som praktiskt kunnande och med makt över ungas psykiska hälsa och framtidsutsikter följer ett särskilt ansvar.


När undertecknad själv började studera till gymnasielärare blev skolans uppdrag att forma uppväxande generationer kristallklar, liksom varför skolpolitiken har en så avgörande roll i skapandet och utvecklandet av demokratin. Läroplanens värdegrund syftar till att lära barn förhållningssätt och tolkningsmönster som sedan blir till värderingar, som den vuxne integrerar som "sunt förnuft". Eftersom det råder en överväldigande majoritet kring de värden som skolan idag står för, så som "allas lika värde", är det lätt att glömma att ideologiproduktion likväl är ett av skolans syften. Alliansen förstår att kunskapsuppdraget inte är värdeneutralt, men fallerar, som så ofta, i den övergripande maktanalysen. En av alliansens brister är synen på betygen, då inte bara läroplanen, utan även skolans meritsystem, formar barnens upplevelsevärld. 


Betygen ska vara ett absolut värde som mäter barnets kunskapsnivå i relation till uppsatta mål, medan det för eleven många gånger är ett relativt mått som lär dem att sortera sig själva i förhållande till andra barn. När till och med gymnasieelever har svårt att förstå vad kursmålen innebär och hur de ska kunna nå dem, hur ska då en tolvåring kunna reflektera kring värderingen av hennes prestationer? Jo, genom att jämföra sig med klasskamraterna.


Ett barn förstår om hon är bättre än Lotta men sämre än Esme och varje klass blir snart medveten om begåvningshierarkin när dessa skillnader är satta på pränt med bokstäver eller siffror. Och låt oss vara krassa - betyg handlar i slutändan om att sortera ungdomar inför deras gymnsaieval och sedermera högskoleval. För somliga ligger framtiden öppen, för andra räcker betygen inte till. Och på så vis är allt i sin rätta ordning i den liberala demokratin ty några måste slås ut. Alla som vill kan inte plugga medialinjen eller bli advokater. Klassamhället befästs redan i 8:an när betyg börjar sättas och nog är det rimligt att tonåringar blir varse om vilken värld som väntar dem - men måste det verkligen starta tidigare? Mer konstruktivt vore om regeringen utvecklade urvalsmetoder som kompletterar betygen.


Så vilken människosyn ligger bakom regerings förslag att sätta betyg redan från årskurs sex? Utbildningsminister Jan Björklund motiverar förslaget med att "förekomsten av betyg innebär att skolan blir lite mer på allvar för eleverna" och att tidigare betyg kommer att leda till bättre studieresultat. Låt oss fundera över vad detta påstående egentligen säger om barns förmodade drivkrafter. Att skolan blir mer på "allvar" betyder rimligen att barn i än högre grad än i dag ska lära sig att bli bedömda efter sina prestationer. Att vissa barn lekande lätt får bättre resultat utan att ta skolan på allvar, medan andra kämpar hårt utan att nå de högre betygen, verkar inte bekymra Björklund.


Nej, snarare än att barn ska se mer allvarligt på sina prestationer bör svenska folket ta allvarligt på högerns syn på barn. Låt barndomen vara en frizon från hierarkier och konkurrens. Låt barn vara barn.


Angela Aylward
Styrelseledamot i Cogito

Vulkanutbrottet: förebud om framtiden?
2 jul 2010 09:46:12

Tidigare publicerad på cogito.nu 100430

Konsekvenserna av det isländska vulkanutbrottet är svåra och ännu inte överblickbara. Hundratals människor har evakuerats från sina hem. Hästar och andra djur nödslaktas. Länder med redan bräckliga ekonomier drabbas hårt av förlorade handelsmöjligheter, men även välmående näringar lider stora, kanske ej reparerbara, ekonomiska förluster. Strandsatta människor, många gånger unga som reser utan charterbolagens trygghet, får sitt livs största, ofrivilliga äventyr. I Bangkok dödas regimkritiker samtidigt som svenska ungdomar sitter fast på Bangkoks flygplats. Paniken lyser ur ögonen på en tjej som blir intervjuad av TV. Inga pengar, inga kontakter och ingenstans att gå. Bara en hård stol att sova på, kanske i flera veckor. Thailandsresan har tagit en vändning hon inte hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi och alla föräldrahjärtan känner ett hugg av ångest - det kunde varit mitt barn som blivit fast i en orolig stad, utan hjälp.


Vulkanutbrottet visar med all önskvärd tydlighet att den globaliserade ekonomins världsomspännande flöden av människor och varor är ytterst sårbara. Flygbranschen hade inte förberett sig på aska i luften och i takt med ett förändrat klimat kommer nya, oförutsedda naturförhållanden att - kort- eller långvarigt - stoppa flyg och andra transportmedel. Att flyget dessutom är extremt miljövidrigt motiverar att vi alla tänker en extra gång innan vi bokar den där Thailandsresan. Även om miljösamvetet inte hindrar resor till exotiska resmål kanske risken att inte själv kunna bestämma hemresedatum blir en bromskloss i framtiden? Vulkanutbrottet föranleder även frågor på strukturell nivå: är den globala mobiliteten, i dagens skala, rimlig?

Den gröna rörelsen brukar som komplement till mobiliteten förespråka självtillit. Självtillit till småskaliga, lokala system när det är möjligt, internationellt handelsutbyte inom ekologiska ramar och solidarisk hjälp där det behövs. Mat är en mänsklig rättighet, men att äta frukter som transporterats över halva jordklotet är det inte, i synnerhet inte när fullgoda inhemska alternativ finns till en bråkdel av miljöpåverkan. Protektionism! ropar kritikerna som menar att fattigare länder blir de största förlorarna av en negativ handelsbalans. Och ja, givet dagens spelregler skulle ökad självtillit skapa svårigheter för tillväxten i utvecklingsländerna, inte minst eftersom turistnäringen är en viktig födkrok. Därför måste de globala spelreglerna ses över i sin helhet och utvecklingsländer stöttas i att bygga lokala ekonomier. Men inte i syfte att gagna rika länders handelsambitioner, utan för att bygga uthålliga system för den egna befolkningen.


Om inte förr så kommer flygnäringen att falla på eget grepp när oljan sinat, vilket är en anledning god nog för regeringen att backa från planerna att hålla flygnäringen under armarna med skatteundantag. Satsa istället dessa kronor på marknaden för förnyelsebara bränslen. Vulkanen Eyjafjallajökull har öppnat ett fönster mot framtiden, ett förebud om fler ekonomiska kriser i en sårbar, globaliserad värld. Politik för miljö, klimaträttvisa och mänskliga rättigheter måste globaliseras, det måste däremot inte alla våra förströelser. En räkcocktail i Marstrand eller en tigerräka i Thailand? Valet borde vara enkelt.


Angela Aylward

Styrelseledamot i Cogito

Gott nytt år, (o)verklighetens folk
12 jan 2010 11:40:34

Av Angela Aylward, styrelseledamot i Cogito


Hoppas att du är frisk och har ett jobb, i så fall önskar alliansen dig ett gott nytt år. En som blir utan nyårshälsning är Lotten. Lotten är en kvinna i 25-års åldern som efter sina studier började arbeta i mataffär. För Lotten blir 2010 inte ett så gott nytt år. Efter en trafikskada och med ständig värk har Lotten varit sjukskriven men blir utförsäkrad från sin sjukpenning den 31 mars. Eftersom Lotten inte hunnit kvalificera sig till A-kassa då hon arbetat för kort tid står Lotten utan ersättning. Om Lotten och ska kunna få försörjningsstöd kan hon och pojkvännen bli tvungna att sälja bostadsrätten eftersom socialtjänsten räknar denna som lätt realiserbar tillgång. En bostadsrätt som de känt sig tvingade att köpa eftersom det inte finns lediga lägenheter hos allmännyttan.


Även om Lotten inte är en av alliansens primärväljare inser förmodligen regeringen att man gått lite för hårt fram i nedskärningarna av trygghetssystemen. Så medan julskinkan jäser i magen ute i stugorna smids det planer som ska säkra högerns återval. Redan veckorna före jul lovade regeringen att cancersjuka inte ska behöva jobba efter 180 dagars sjukpenning och ansvarig minister Cristina Husmark Pehrsson tillade att om de nya reglerna inte fungerar kan fler justeringar bli aktuella. Veckan innan hade Husmark anklagat Försäkringskassans handläggare för att feltolka det nya regelverket och jaga sjuka i onödan. Försäkringskassans handläggare tar sig för pannan och frågar i det tysta om Husmark överhuvudtaget läst sin egen proposition (2007/08:136).


Som väljare frågar vi oss om alliansen tycker att det är okej med okunniga ministrar, vars inkompetens ödelägger människors liv att det är okej att "höfta" till beslut, månad efter månad? Vilken värld lever alliansens ministrar i och hur tror de att verkligheten ser ut för de cancersjuka som inte kan vila i trygg förvissning om att inkomsten är säkrad inte bara denna månad, utan även nästa? Om vi ska tro på Göran Hägglund är ju verklighetens folk "de som har familj, arbetar, har semester och lever sina liv som folk gör mest". Så folk utan möjlighet att arbeta, som inte har semester eller kan leva sina liv som folk gör mest är följaktligen inte högerns folk och knappast heller verkliga? Har Hägglund härmed avslöjat alliansens egentliga människosyn och valstrategi? Att samhället kan skiktas i verkliga och overkliga, och de overkliga kan högern blunda för så länge de inte blir tillräckligt många för att kunna stjälpa regeringsmakten.


Strategin att balansera på marginalerna i skiktningen av de innanför och de utanför systemet kanske kommer bli valtaktiskt framgångsrikt för alliansen, men är det långsiktigt socialt hållbart? Fler utanförställda må lätta på statsfinanserna inledningsvis men det kommer oundvikligen att tynga de offentliga finanserna i en annan ände genom att belasta kommunernas sociala arbete och försörjningsstöd.


Bättre än att balansera socialförsäkringarna på marginalen vore om Reinfeldt lyssnade till de röster som höjts om en statlig garantiersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Så länge det inte finns ett överskott på arbeten är arbetslösheten ett strukturellt problem, inte primärt individuellt, och som sådant behövs strukturella åtgärder som lindrar fallet för de individer som blir offer i den så kallade jämviktsarbetslöheten. En statlig garantiersättning för sjukskrivna och arbetslösa som administreras av Försäkringskassan respektive Arbetsförmedlingen utgör ett incitament för staten att arbeta med rehabilitering av nollplacerade i sjukförsäkringen, och arbetslösa utan a-kassa blir inte automatiskt socialfall.


Om alliansen inte väljer att minska utanförskap och sociala motsättningar ger det i och för sig ett öppet mål till de rödgröna, men det öppna målet ges även till främlingsfientliga partier. Forskningen visar att negativa förväntningar eskalerar oönskade beteenden och onda spiraler förstärks. Fattigdom skapar en rädsla som lätt kanaliseras som främlingshat och klasshat och det främjar knappast hälsan. Enda boten mot främlingsrädsla och extrema partier i riksdagen är ett starkare och ömsesidigt socialt kontrakt mellan olika samhällsgrupper, där makten inte utgår från att folk är fuskare och frivilligt lever längst ned på samhällsstegen, inte frivilligt definierar sig som sjuka och icke anställningsbara. Alla vill behövas, men en negativ människosyn blir snart en självuppfyllande profetia. Så tro gott om dina medmänniskor, men frukta högerns socialförsäkringspolitik. Gott nytt år!


Publicerad på cogito.nu 100111

Läs mer:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-har-tvingats-till-pudel-efter-pudel-1.1010962
http://www.aylwardplanet.com/information/index.xhtm;jsessionid=167DB9763F4504F3DD9AB24BFD559472;jsessionid=F62274A03246E9CD0DC7C4CA9B833D94?webgainGroupId=21802
http://www.dn.se/nyheter/politik/2.1204/hagglund-skarper-sin-attack-mot-kulturvanstern-1.904054

Är miljöpartiet påväg att bli en partimaskin?
1 jul 2009 08:33:02

Av: Angela Aylward, styrelseledamot i Cogito

 

"Mänskligheten tycks hemfallen åt en nästan ödesbestämd

destruktivitet". Orden är Björn Forsbergs från den reviderade nyutgåvan

av "Tillväxtens sista dagar. Miljökamp om världsbilder". Sedan första

utgåvan 2007 har boken med sin kritiska redogörelse för det ekonomiska

tillväxtparadigmet redan uppnått klassikerstatus bland miljökämpar.

Forsberg jämför konsekvenserna av vår tids oförmåga att bryta en

destruktiv utveckling med Romarrikets slutdagar. Tillväxtens sista dagar är

en klarsynt och modig bok som erbjuder ett välbehövligt språk och lånar en

analytisk skärpa till aktivister och opinionsbildare.

 

Samtidigt - med ett konsekvent brott med rådande föreställningar - finns som

alltid risken att läsaren drabbas av politisk förlamning; idealisten somnar

med Tillväxtens sista dagar på nattduksbordet men blir under morgondagens

möte med cyniska makthavare varse att politik främst inte är en fråga om

världsbilder.

 

Tillväxtkritik i politiska församlingar, i synnerhet i nedskärningarnas tid,

betraktas som dårskap och många har funnit sig söka förgäves efter den

ingång som resulterar i något mer än att höja på ögonbrynet; "Jo, Herr

Ordförande, förresten tycker jag att Apelviken inte borde satsa på hållbar

tillväxt och bli en så kallat ekonomiskt framgångsrik region. Dagens

kapitalistiska system bygger på ett feltänk". Den som någon gång med

liknande argument försökt applicera ett nytt paradigm i politisk förhandling

misslyckas i regel och står inför två handlingsalternativ: Att ge upp

politiken eller äntra en process av anpassning. För politik handlar inte

främst om att ha rätt världsbild eller att föreslå de rätta lösningarna,

utan om att skapa förtroendefulla relationer.

 

Med den erfarenheten är det inte svårt att förstå slutsatserna i antologin

"Green parties in transistion. The end of Grass root Democracy?" som

genomfört en jämförande studie av 16 gröna partier i 14 länder.

Författarna summerar att "politiken har förändrat de gröna partierna mer

än vad gröna partier har förändrat politiken" (min övers.) Antologin ger

dock inte någon sentimental utsaga om att det skulle gå utför för

partipolitiken i den liberala demokratin. Tvärtom menar författarna att

gröna partier visat att en ny, mer autonom och gräsrotsdemokratisk

partiorganisation till viss grad faktiskt kan överleva i en fientlig miljö.

 

Studien tar utgångspunkt i att Gröna partier i beynnelsen var

"amatör-aktivistpartier", kännetecknade av att ha en liten medlemsskara

med en partiell ideologi och ett kollektivt ledarskap. En ringa medlemsskara

medför att aktivisterna kan kontrollera partistyrelse och parlamentariker

genom rotationsprincip och att separera ledande funktioner i partiet.

Amatör-aktivistpartiets dilemma är dock att attrahera tillräckligt många

väljare för att få tillgång till statligt stöd och ideologiska konflikter

uppstår, varpå grogrunden för partiets förändring är ett faktum.

 

Jon Burchell har studerat skiftningarna i MP:s interna organisation och finner

en brytpunkt 1991 då MP efter en mandatperiod åkte ur riksdagen. Viljan till

parlamentarisk överlevnad resulterade i en intern omorgansiation; 4 olika

utskott blev till en partistyrelse och istället för olika språkrör i

partiorganisationen och i riksdagsgruppen fick partiet 2 språkrör med

förankring i både partistyrelse och riksdagsgrupp. Anpassningen var dock inte

en total eftergift eller övergivande av ideologin. Miljöpartiets tolererande

position som stödparti till socialdemokratin 1998 och 2002 kan ses som ett

vidhållande av de Grönas vilja till maktdecentralisering. Den nya politiska

strategin från 2006 med ambitionen att bilda en rödgrön regeringskoalition

kommer dock, säger Burchell, att utsätta den interna organisationen för en

ny "formpress".

 

Forskarnas hypotes är att amatör-aktivistpartiet förr eller senare slår

över i sin motsats - den "professionella partimaskinen". Den

professionella partimaskinen delar, med sitt låga röstetal och beroende av

statligt stöd, vissa yttre drag med amatör-aktivistpartiet. En förändring

från amatör-aktivistparti till professionell partimaskin innebär en

förändring av de interna dragen genom att:

 

- det kollektiva, men svaga, ledarskapet övergår till att bli ett starkt,

personbundet och professionaliserat ledarskap.

- parlamentariker som tidigare hållits stångna av gräsrötterna med

rotationspincipen och tvingande mandat, frigör sig från att följa partiets

partiella ideologi med hjälp av "realofalangen" inom partistyrelsen.

- referenserna till grön ideologi blir succesivt mer diffusa och uppblandade

med socialdemokratiska eller socialliberala idéer.

- tidigare tajta band med sociala rörelser som aldrig formaliserats blir mer

och mer lösa eller upphör helt.

 

Och resultatet? Medlemmarna resignerar och blir passiva eller lämnar partiet.

Deltagandet minskar och fler och fler beslut tas av en partistyrelse i stället

för av kongressen. Kongressen övergår från att granska förslag till att

istället applådera dem. Fler aktiviteter tas över av professionella, några

av dem tidigare aktivister, som i någon mening alltid varit proffessionella

eftersom partiet drar till sig högutbildade.

 

Studien konstaterar att de gröna partierna förändrats i olika grad, men det

finns inga enkla kausala samband och processerna ter sig olika på olika

nivåer. Medan till exempel en riksorganisation blir mer professionaliserad kan

det forfarande finnas en stark aktivistkultur lokalt. Forskarnas prognos är

att gröna partier troligen inte kommer att avlägsna sig helt från

amatör-aktivistbasen men en dragning mot andra typer av partier kommer att

fortgå. En del Gröna fortsätter på vägen mot socialliberala partimaskiner.

En annan väg är den mot det "postmateriella elitpartiet", där partiet

får sin bas bland lokala makthavare och arbetet styrs av implicita

intressegruppsprinciper snarare än ideologi. En tredje väg är den mot

"masspartiet", som till exempel den svenska socialdemokratin var nära

historiskt; det karismatiska ledarskapet med ett starkt kollektivt

beslutsfattande, starka formella band med civilsamhället och en komplett

ideologi.

 

Geen parties in transition beskriver att statsvetaren Volkmart Lauber för ett

10 - tal år sedan liknade gröna partier för kentaurer. Kentauren är ett

mytologiskt väsen som har en mänsklig överdel och en hästliknande underdel.

Överdelen i Laubers liknelse representerar den proffessionella partimaskinen

medan hästkroppen representerar det dynamiska aktivistkollektivet.

 

Med tanke på att kentauren i grekisk mytologi vanligen gestaltades som en

manlig, krigisk och opålitig varelse kanske Lauber inte gett gröna partier en

så smickrande liknelse. Men för den som tror på behovet av en partimaskin

kanske kentauren kan berätta något som ökar partimaskinens chanser att

överleva? Det ligger nära till hands att tro att människokroppen/partimaskinens strategiska operationer aldrig kan bege sig

till mer intressanta platser än vad den hästlika underkroppen/aktivistbasen

förmår att bära. Partimaskinen kan spänna sitt armborst och fira iväg

pilar med vallöften, men utan en levande kropp där även amatör-aktivister

känner sig respekterade och delaktiga, kan kentauren inte forcera svårare

terränger och trampa upp de nya stigarna.

 

Politiken är inte ytterst en fråga om att ha rätt utan om att skapa

förtroende. En grön, tillväxtkritisk rörelse måste förtjäna det

förtroendet i förhållande till väljarna och politiska samarbetspartners,

men inte minst behövs ett internt och ömsesidigt förtroende mellan topp och

bas. Mänsklighetens destruktiva läggning, som Björn Forsberg vittnar om,

frodas just av den konkurrensinriktade ekonomi som Gröna misslyckats med att bekämpa, vilket är ett tecken på att Gröna partiers förtroendekapital är

för lågt. Trots att kjesaren är naken kommer Gröna partier inte långt med

att enbart säga sanningen, ty att vara en renodlad sanningssägare är blott

förunnat barnet och dåren.

Hållbarhetsbegreppet har blivit kidnappat
26 jun 2009 20:34:31

Hållbarhetsbegreppet har blivit KIDNAPPAT.

Det är tesen i Adrain Parrs "Hijacking Sustainability" och som Angela Aylward har läst. Gröna produkter som en gång var suspekta har blivit "ekochica". Vad innebär det för dagens miljörörelse? Sändes 090512 i OBS i P1.


Något har hänt med miljömedvetandet. Gröna produkter som för 10 år sedan var suspekta för flertalet är idag tvärt om "ecochick"; ekologisk mat, ekomode, klimatkompensation vid resor etc. Klimatlarmen har gett konsumismen en hållbarhetsmakeover och frågan infinner sig om vi har fått en ny överideologi på samma sätt som demokrati och jämställdhet är obestridbara värden för den politiskt korrekte. Men precis som demokrati och jämställdhet ges olika innebörd för att passa skiftande värdegrunder, tjänar hållbar utveckling olika intressen.

 

Den nordamerikanska kulturforskaren Adrian Parr har nyligen gett ut en bok som heter "Hijacking sustainability". Hon beskriver att den ekomärkning av produktion och konsumtion som nu pågår är en kidnappning av hållbarhetsbegreppet som stämmer illa med Brundtlandrapportens föreställning att "En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov". Hållbarhetsbegreppet har blivit kidnappat av aktörer som maskerar sina egentliga intressen av storskalig mutinationell kapitalism och supermaktsambitioner. Och genom att stat och företag lägger beslag på hållbarhetsbegreppet försvåras miljörörelsens arbete.

 

Parr gör en genomgång av olika företag och brancher och kritiserar inte minst USA:s ekomärkning av militären. Militären står i direkt opposition med den solidariska miljörörelsen, tex genom intervention och återuppbyggnadsindustri i krigsdrabbade länder. Parr tar även grepp om stormarknadskedjan Wal-Mart som ekomärkts med den uttalade ambitionen att reducera avfall och energiförbrukning till ett minimum. Det är i och för sig bra säger Parr, men ur ett helhetsperspektiv är Wal-Mart ett dåligt miljöalternativ eftersom köpcentran utanför city uppmuntrar till bilkörning och slår ut den småskaliga handeln.

 

För Parr är en hållbar kapitalism en paradox då hållbar utveckling inte kan stödja sig på ett ekonomiskt system som är villkorat av att producera överflöd och överkonsumtion. Människan under kapitalismen är, precis som naturen, varor på marknaden och kylig exploatering av miljön går hand i hand med exploateringen och förfrämligandet av det mänskliga livet.

 

Som invändning till Parrs uppfattning finns till exempel de tillväxtförespråkare som vill se skräp och föroreningar som en tillgång, eftersom hanteringen av skräp kan bli en egen, ekomärkt industri som bidrar till tillväxt och ekonomisk hälsa. "Innovativt" kommenterar Parr, men idén innehåller ett tankefel. Även om ekonomiska intressen börjat erkänna att det är poänglöst att producera varor till en framtid som kanske inte kommer på grund av klimatförändringen, så har de ännu inte förståt att denna typ av hållbarhet likväl är värdelös. Den är värdelös eftersom den är antisocial och reducerar människan och livet till en fråga om vinstmaximering, där väldens fattiga betalar det högsta priset för såväl klimatförändringen som för överkonsumtionen.

 

Så vad vill Parr se för ekonomisk världsordning istället? Parr ser gärna tillväxt och en fri marknad i form av småförtegande och pekar på de goda exempel av företagande som varit möjliga tack vare microlån till fattiga, som på så sätt kunnat klara den egna försörjningen. Men Parr vill, som den gröna rörelsen länge förespråkat, se en expansion av den sociala ekonomin i motsats till den kapitalistiska. I den sociala ekonomin ingår till exempel kooperativ och stiftelser som erbjuder tjänster och produkter, men där allmännyttan eller medlemsnyttan är överordnad vinstintresset.

  

Parrs analys av det nordamerikanska militär - och supermaktsidealet kanske kan tyckas långt från svenska förhållanden, med det kapitalistiska systemet är globalt och Sverige är delvis redan en del av EU:s supermaktsambitioner. Ekomärkningen kan bli ett effektivt, men farligt, verktyg som EU - vänner tar till för att vinna miljöopinionen på sin sida. Ett annat exempel är Svenskt näringsliv, som ser ekomärkningens tillväxtpotential och de lanserade tidigare i vår en miljösajt som berättar om den minskade belastning på miljön som nya produkter har jämfört med om gammal teknik hade använts. Men ekonomin behöver mer än ny teknik och relativa förbättringar, den behöver systemförändring. Hållbar utveckling är inte att den stadsboende medelklassen köper miljövänliga bilar, utan att inte köpa någon bil alls.

 

Om "hållbar utveckling" har blivit en del av den kapitalistiska demokratins överideologi, och där med fylld med nytt innehåll i tjänst för nylibera värden - måste då inte den solidariska miljörörelsen söka sig ett nytt språk, för att kunna möta individualismen och de konsumistiska värderingarna?

 

Parr menar att miljörörelsen, med alla dess chatteringar, har en god förmåga att belysa dagens problem. Vad som saknas är en gemensam förståelse för vilka framåtsyftande värden som en genuint hållbar utveckling måste samlas kring. Vi har ännu inte sett någon uttalad Grön Vänster - rörelse i Sverige, men nu, på grund av nyliberalismens framfart, borde den inte vara långt borta.

Angela Aylward

Inför varningstexter på flygreklam
1 apr 2009 13:41:27

 

 Av Angela Aylward, styrelseledamot i Cogito

 

Det är inte bara ohederligt utan direkt farligt när flygbolagen gestaltar sin

verksamhet som rumsren ur klimathänseende. Det för tankarna till den

glamorisering som under lång tid var fallet med rökning, där tobaksindustrin

försökt påskina att en i grunden destruktiv verksamhet har gynnsamma

verkningar.

 

I synnerhet charterbolagens förföriska reklam med ljuva stränder, vacker

musik och vackra människor förespeglar att flygturism är oproblematisk. Vem

skulle utifrån flygbolagens marknadsföring kunna ana att flyget, globalt

sett, är den snabbast växande källan till växthusgaser? Idag står

industrin för sju procent men flygets expansiva utveckling pekar mot att vi

inom några decennier kommer att se en femtedel av växthusgaserna komma från flyget.

 

"Naturvårdsverkets resepolicy förordar att statliga myndigheter inte ska

flyga Stockholm-Göteborg i tjänsten, vi ser nu en oroande utveckling när

även privata företag börjar ta efter denna policy."

 

Citatet är tyvärr ingen satir över Sveriges sista klimatdummies utan kommer

från Malmö Aviations Bengt Roswall och Ann-Sofie Hörlin på Göteborgs

Postens debattsida den 17 mars. Enligt deras logik är inrikesflyget bra

eftersom det gagnar tillväxten i Västsverige. Miljöarbetet ska riktas mot

andra transportmedel eftersom flygresenärerna kan välja att klimatkompensera för de koldioxidutsläpp som flyget innebär. Bengt Roswalls och Ann-Sofie Hörlins syfte är uppenbart: att ingjuta en bild hos potentiella kunder att inrikesflygning är förenligt med ett gott klimatsamvete.

 

Men flygbolagsrepresentanternas argumentation medför några problem:


1. Klimatkompensationen är frivillig och således långt ifrån en garant för

en klimatvänlig flygindustri. Ett flygbolag som är seriöst i sin

klimatmedvetenhet borde därmed baka in kompensationen i konsumentpriset

direkt. Även om ett antal företagsresenärer på grund av företagets

miljöpolicy väljer att klimatkompensera, så innebär ett vidmakthållande

och tillgängliggörande av flyget att andra resenärer flyger utan att

klimatkompensera och att trycket på en utbyggnad av tågtrafiken minskar.

 

2. Klimatkompensation för koldioxidutsläppen kompenserar inte fullt ut för

de växthusgaser som flyget släpper ut. Bara en tredjedel av flygets

klimatpåverkan beror på koldioxid, resterande del står flygavgasernas

kväveoxider och vattenånga för. Malmö Aviation redovisar på sin hemsida

att de räknar upp koldioxidutsläppen med faktor 2 och underpresterar därför

kompensationen.

 

3. Ett flygsystem med klimatkompensation kan bara vara klimatvänligt fullt ut

den dag vi har ett globalt system med utsläppsrätter som har ett

utsläppstak. Tills dess blir klimatkompensationen ett litet plåster på ett

gigantiskt blödande köttsår.

 

I Sverige i dag betalar flyget varken koldioxidskatt eller moms på

flygbränsle. Inom några veckor väntas regeringen lägga fram sin proposition

om flygskatt till riksdagen. Skatten kommer att vara 94 kronor för en biljett

inom Europa och 304 kronor vid flyg utanför Europa. Röstar riksdagen igenom

förslaget kommer skatten att införas från och med augusti i år och kan

tyckas vara ett litet, med betoning på litet, steg i rätt riktning.

 

Men luftburen transport är inte kungsvägen till ett grönt samhälle med en

ekologisk helhetssyn på produktion och konsumtion. Mobiliteten som förväntas

i det globala konsumtionssamhället har antagit perversa proportioner när

människor till en kostnad av 250 kr uppmanas ta ett dopp i Medelhavet eller en

drink på en sandstrand inom 7 timmar från ett fruset Sverige. Inom en

50-årsperiod kommer klimatet sannolikt vara en akut folkhälsofråga när en

ökning av medeltemperaturen leder till utbredning av öknar och

översvämningar. Alliansen har ett utmärkt tillfälle att aktualisera den

idé som den brittiska tankesmedjan Institute for Public Policy Research

lanserade för ett par år sedan, nämligen att på liknande vis som vid

cigarett- och alkoholreklam lagstifta om att flygreklam (med mera) ska ha

varningstexter för klimatförändringen. Det är dags att ta ett politiskt

grepp om glamoriseringen av flyget och några av Sveriges sista klimatdummies.

 

Skyhöga direktörslöner är ett misslyckande för facket
10 feb 2009 20:01:14

LO:s rapportering av den svenska "maktelitens" löner är omstridd. Rapporten har i olika medier presenterats som att en direktör i näringslivet tjänar drygt 50 gånger mer än en industriarbetare. LO ifrågasätter skillnaderna och kräver statliga regleringar av löner och ersättningar inom näringslivet. Men är statlig reglering rätt verktyg?


Fackets uppgift är att förhandla fram en större del av kakan
För den som tror på arbetarrörelsen och de fackliga idéerna, borde inte de höga direktörslönerna istället tolkas som ett fackligt nederlag? Det vill säga ett fackligt misslyckande att framgångsrikt organisera löntagarna och därmed förhandla en större del av kakan åt arbetarna. Ty all bonus, alla fördelaktiga optioner och höga löner förutsätter att det någonstans i kedjan finns människor som utför grunden för det värdeskapande arbetet. En direktör utan lojala medarbetare är naturligtvis ingenting. Fackets uppgift är att demonstrera värdet av det arbete löntagarna utför (vilket kräver en annan typ av handling än att ta fram rapporter), samt att få löntagare att solidarisera sig med kollektivet så att inte lönerna dumpas i konkurrensen. När LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedins eget arvode dessutom ligger i miljonklassen per år, finns det ett problem med avsändarens trovärdighet att lägga aspekter på näringslivstopparnas inkomster.


Pengar är inte det enda arbetsincitamentet
Den liberala debattören Johnny Munkhammar har ifrågasatt LO-undersökningens begränsade urval och menar att de redovisade lönerna inte skulle indikera något fel på inkomstskillnaderna i samhället. Munkhammar vill lyfta fram att för dem som inte ingår i LO:s urval så har inkomstskillnaderna tvärt om minskat något och att skillnaderna mellan "vanligt folk" (som Munkhammar kallar det) är alldeles för små.
"Vad händer då med lönsamheten för utbildning, entreprenörskap, risktagande och extra arbete?" frågar sig Munkhammar. Han funderar inte vidare kring huruvida hög inkomst verkligen är människans främsta drivkraft till innovation och kunskap. Har inte kreativitet och nya kunskaper ett värde i sig självt för individen? Munkhammar reflekterar inte heller kring huruvida "extra arbete" eventuellt har några negativa effekter i form av stressande statusjakt och miljöbelastande konsumtion. Nej, i Munkhammars liberala ideologi förenklas människan till en "economic man".


Sänk politikerarvodena och avslöja vem som drivs av visioner
Ytterligare en man som verkar vilja öka inkomstskillnaderna i samhället är moderaten Henrik Ripa i Lerums kommun. Ripa berättade i lokalnyheterna att hans arbete som kommunstyrelsens ordförande borde vara värt 100 000 kronor i månaden, ungefär dubbelt så mycket som han tjänar idag.

Vad är det för värdesyn som motiverar denna typ av självskattning av den utförda arbetsinsatsen? Varför är Ripas tid 4 gånger mer värd än sjuksköterskans eller närpolisens?
Är det månne inte så att demokratiskt valda ledare borde se sitt representantskap som ett hedersuppdrag? Kanske borde privilegiet att få arbeta med sina visioner istället ha ett pris, och politiker betala för äran att ha möjlighet att representera sina intressen på heltid. Ja, tänk om vi skulle vända på det; att kommunalråd och andra heltidspolitiker istället för 50000 eller 100000 kr fick sänka sina arvoden till 25000 kr i månaden. Knappast skulle vi i någon större utsträckning ha samma människor att välja på i de allmänna valen 2010 som vid ett oförändrat arvode. Visst vore det spännande att få skåda vilka typer av drömmar och visioner som är 25000-kandidaternas drivkrafter.


Angela Aylward
Styrelseledamot i Cogito

Källor:
Munkhammars debattinlägg: http://www.politikerbloggen.se/2009/02/04/13531/
http://www.gt.se/nyheter/1.1455480/kommunalradet-i-lerum-vill-ha-100-000-i-manaden
www.norran.se

Homosex lika farligt som klimatförändringen - hur tänkte påven egentligen?
20 jan 2009 16:46:47

"Det gröna perspektivet kommer att segra eftersom det är sanningen, argumentens giltighet kan inte ignoreras". Ungefär så sa en optimistisk partiaktiv man tidigare i december, vid frågan om det är rimligt att vara hoppfull inför mänsklighetens framtid. Denna tilltro till det rationella förnuftet kan tyckas självklar för den som delar mannens kunskapssyn och språkliga förståelse om verklighetens beskaffenhet. Men som utmärkande för vår tid så existerar parallella sanningar (paradigm) inom olika subkulturer, konkurrerande om tolkningsföreträdet för den politiska agendan. Såväl olika vetenskapssyner som olika religiösa livsåskådningar gör anspråk på att ha de rätta begreppen om sanningen. Rationaliteten kan därför tyckas vara väl idealistisk, för att inte säga naiv. Andra fenomen än sanningen (oavsett vilken den är) avgör människans verklighetsuppfattning.


Ett närliggande exempel i tiden är att påven under julveckan berättade att mänskligheten måste lyssna på "skapelsens språk" och förstå vilka roller män respektive kvinnor ska spela. Homosex är enligt påven ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatförändringarna och det är lika viktigt att rädda människorna från homosexualitet som att rädda regnskogen från utplåning.

I påvens universum är verklighetens yttersta kraft en god makt och en ond makt som konkurrerar om inflytandet på människan. I påvens unviersium är människan i första hand två kön som tillsammans bildare en helhet av den goda maktens avsikter, varav det ena könet är avsett att underkasta sig det första könet. Den onda maktens inflytande mot ordningen yttrar sig till exempel genom att den onda makten lockar människan till synd, så som homosex. Möjligtvis kan den kraftfulla opinion som gjort sig hörd efter talet få påven att tona ner sin agenda av taktiska skäl, men att förvänta sig att påven ska förkasta sina värderingar, var på hans självuppfattningar vilar, förefaller orimligt. Försök till rationell argumentation faller platt när verklighetsuppfattningen hos den som skall övertygas är väsensskild.

Men även om ett rationellt samtal med påven är dömt att misslyckas, är det inte anledning att sluta försöka. Även om det ibland är tröstlöst att kämpa för en grön värld så är det genom vår viljeyttring vi kan definiera oss som människor med såväl hjärta som hjärna. Att ge upp kampen om tolkningsföreträdet, även om hoppet är ute, är att ge upp en del av sin mänsklighet.


Så vad betyder kampen om tolkningsföreträdet för en idéverkstad som Cogito? Cogito, som på latin betyder "Jag tänker", förknippas med filosofen René Descartes berömda fras Cogito ergo sum; "Jag tänker, alltså finns jag". Eftersom Cogito sätts i samband med frasen i sin helhet har det riktats kritik mot den gröna idéverkstaden Cogito för valet av namn. Enligt Descartes var den enda säkra källan till kunskap faktumet att om man tänker så existerar man. Eftersom vi vet att vi själva existerar kan vi också veta att det finns saker som är sanna och falska. Vi kan också vara säkra på att det finns en inre och yttre verklighet och att den yttre verkligheten existerar oberoende av våra subjektiva önskningar och vilja. Grön kritik mot detta antagande riktas bland annat mot dualismen, till exempel att människan skulle kunna ses som en enhet separat från sin omgivning och att psyket kan skiljas kroppen. Grönt tänkande har ofta tvärt emot som utgångspunkt att förstå helheten snarare än delarna, i betydelsen att olika livsformer och miljöer hänger samman i en komplex väv av ömsesidigt betingande relationer.


Men kritiken mot valet av namnet Cogito är endast relevant om Cogito sätts samman med efterledet i Descartes sats, ergo sum/alltså finns jag. Människans existens bör sannolikt inte främst definieras genom hennes medvetna tänkande, men det är trots allt genom det medvetna tänkandet som människor relaterar till varandra på samhällelig och politisk nivå. Cogito kan på så vis ses som ett honnörsord för en intellektuell aktivitet och förhållningssätt gentemot oliktänkande. Cogito är den intellektuella viljan till mänskliga möten och en strävan att bygga broar till andra språkliga universum än det som den egna erfarenheten gör gällande. Denna intellektuella vilja handlar inte om att tro sig ha sannningen, utan att ständigt vara beredd att söka den.

Om påven, lite tillspetsat, definierar sitt varande genom utgångspunkten "Jag dömer - där av finns jag" skulle den gröna rösten kunna definiera sitt varande genom orden:


"Jag tänker - där av vill jag."


Det gröna paradgimet förutsätter inte a priori (före erfarenheten) att klimatförändringen är mer eller mindre farliga än eventuell sexuell synd. Det förutsätter inte vilka kön människor bör delas in i och hur könen bör eller inte bör vara. Det gröna paradigmet söker mellanmänsklig förståelse och prövar öppet olika utångspunkter mot varandra. Och framför allt vill den gröna rörelsen åstadkomma något. Och ja, påven verkar ha fel. Homsex är enligt konstaterade fall totalt ofarligt medan klimatförändringen varslar om ödesdigra konsekvenser.

Angela Aylward
Styrelseledamot i Cogito

Räcker svenskarnas dåliga klimatsamvete...
3 dec 2008 09:27:15

... ända fram till Köpenhamn?

 

Veckans Cogito V49

Naturvårdsverkets nya undersökning om svenskarnas klimatsamvete borde kunna
ingjuta hopp för framtiden. Nio av tio svenskar anser sig vara klimatmedvetna,
varannan person kan få dåligt samvete när han eller hon gör något som kan
påverka klimatet negativt och fler än åtta av tio har gjort något i sitt
vardagsliv för att minska sin klimatpåverkan. Exempel på vad svenskarna gör
i handling är att minska sin energiförbrukning och sopsortera mer. En
tredjedel har förändrat sina semesterresor. Så mycket som 91 procent av
svenskarna ser sig själv som en klimatmedveten person. Naturvårdsverket
presenterar anmärkningsvärt lovande siffror, men vad betyder de egentligen?
Betyder det att 91 procent är beredda att rösta på den eller de partier som
sätter klimatfrågan främst och utger sig för att genomdriva de strukturella
förändringar som behövs för att få en fungerande kretsloppsekonomi? Som de
flesta vet räcker det inte med mer sopsortering, energisnåla lampor och
färre flygresor, även om alla bidrag räknas. Ett resultat i undersökningen
som komplicerar bilden är att det är något färre personer i år jämfört
med föregående år som vill se statliga ingripanden för att bromsa
klimateffekten, så som ekonomiska styrmedel och information till hushållen.
59 procent tycker det är bra med sänkta bidrag/skatter, medan 33 procent vill
ha extra avgifter och skatter.

Men låt säga att 91 procent av svenskarna faktiskt röstade för ett
kraftfullt klimatarbete i de allmänna valen 2010, skulle det då räcka för
att Sverige tog sin del av ansvaret? Någon som skulle invända mot ett sådant
antagande är företagaren och författaren Peter Barnes. Barnes beskriver i
boken Kapitalism 3.0  (2005) att demokratier i kapitalistiska ekonomier är
oförmögna att ta tillvara på kommande generationers intressen, eftersom det
strider mot systemets logik. Det hjälper inte att byta ut de politiska
ledarna, eftersom alla makthavare utsätts för samma lobbying och opinionsmakt
av samhällets dominerade maktsfär; det vill säga näringslivet. Barnes är
såväl marknads- som demokratiförespråkare, men menar att vi måste sluta
ignorera problemen som dessa system tillsammans skapar. Kapitalismen måste
"uppgraderas" till en ny version.

Uppgraderingen ska bestå av att en prislapp sätts på nyttjandet av våra
gemensamma naturvärden (även kallat allmänningar) så som luft, vatten och
ekosystem, för att begränsa föroreningen till en hållbar nivå genom
utsläppsrätter. Staten är dock inte lämplig som förvaltare av
utsläppsrätterna eftersom staten - våra politiker oavsett politisk färg –
väljs under några års mandatperiod och för att säkra sitt omval måste de
främja ekonomiska intressen framför kommande generationer.

Barnes idé innebär är att inrätta ekostiftelser som har rätt att sälja
utsläppsrätterna och deras uppgift är även att sätta ett utsläppstak
utifrån vad som är ekologiskt hållbart. Stiftelserna ska vara juridiskt
ansvariga inför kommande generationer och därför vara opåverkade av
opinionsskiften och lobbying. Intäkterna från stiftelserna ska dels bidra
till den allmänna välfärden och miljöarbete, dels fördelas på alla
invånare i form av en medborgarutdelning. På så vis har ekostiftelserna
även en fördelningspolitisk effekt, och det kommersiella nyttjandet av våra
gemensamma naturvärden resulterar i en återbäring för den enskilda
individen som får en medborgarutdelning per nyttjad utsläppsrätt.

Barnes menar att staten initialt måste ansvara för att inrätta stiftelserna
och den sortens politiska handlingskraft uppstår endast vid historiska
undantagsfall, då stater i regel inte kan agera långsiktigt. Dessa
undantagsfall inträffar ett par gånger per sekel under extraordinära
omständigheter, så som kanske en finanskris. Det ekonomiska läget beaktat
tillsammans med att klimatsamvetet har vaknat tyder på att tillfället för en
kapitalistisk systemuppgradering kan vara inom räckhåll. Barnes modell med
ekostiftelser har potentialen att ena politiker och väljare över
höger-vänster skalan och kan därför vara en framkomlig väg.

Barnes diskuterar ekostiftelserna i en Nordamerikansk kontext och varje
möjlighet till en lokal opinion är nödvändiga igångsättare, men då
klimatfrågan är global kräver ekostiftelser en global samarbetsstruktur. Det
är ett år kvar till historiens viktigaste klimattoppmöte, när världens
ledare träffas i Köpenhamn december 2009 för att ersätta Koyotoprotokollet.
I dessa dagar pågår förberedande internationella klimatförhandlingar i
Poznan och på lördag den 6 december är det global klimataktionsdag.
Människor kommer denna dag att världen över demonstrera att vi har nått en
historisk brytpunkt och markera att jordens länder tillsammans måste sätta
gränsen mot vad som annars kan bli denna civilisationens slutpunkt. Du kan
vara en av dessa demonstranter och för den som vill är det ett gott
tillfälle att öva fotarbetet inför planetens ödesmånad, december 2009.

Angela Aylward
Styrelseledamot i Cogito

För mer info om den globla klimataktionsdagen:
www.klimataktion.se

För mer info om naturvårdsverkets undersökning:
ttp://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Varannan-drabbas-av-daligt-klimatsamvete/

Gratis nedladdning av Peter Barnes bok (på Engelska):
http://capitalism3.com/

 

Artikeln har publicerats på www.cogito.nu v.49
Egen hemsida skapad av webgain.se