Är det meningsfullt att vara idealist?

De rena idealens tid är ute, ja ideologierna är till och med döda, har det sagts. Detta eftersom partierna måste röra sig mot den politiska mitten när de slåss om samma medelklassväljare. Alla som någon gång försökt påverka sin omvärld vet att det politiska spelet kräver en anpassning som medför att många i sinom tid förlorar forna ideal, om de haft några. Inget svenskt riksdagsparti undantaget. Det föder i sin tur en attityd hos partiaktiva att vilja ta död på kreativitet och skyla den egna intellektuella tomheten med fraser så som; "visst är det härligt att en del kan unna sig att drömma, men vi kan ju inte bygga om samhället helt på nytt och somliga måste hantera verkligheten".

Somliga idealister lämnar den politiska arenan i bedrövelse över det hårda klimatet, många gånger hårdare bland partivännerna än bland partimotståndarna. Andra behåller sin idealism som en lysande inre ledstjärna, dessa kämpar vars ögon fortfarande kan glimma till.

De partiaktiva som lyckas vidmakthålla sina ideal framstår närmast som en gåta, eftersom avtagande idealism snarast är en regel med stigande erfarenhet av politiken. Det kanske ligger nära till hands för någon att tro att avmattade ideal därför handlar om ålder och mognad, men så enkelt verkar det inte vara eftersom det finns 16 - åriga cyniker och 60 -åriga, mogna, idealister.

Strida strömmar av avhoppade politiska idealister, som antingen lämnat politiken eller själva blivit förändrade, får en att undra över idealismens väsen. Många är säkert bekanta med cynismens lockande känslomässiga dödläge, och har balanserat på gränsen till att ge upp bespottade ideal. Så vad skiljer idealisten från cynikern och hur värjer sig en idealist från eldsjälens tärande glöd, den glöd som gör att hon bränns vid och flyr från en misslyckad kamp?

Somliga idealister låter sig nöja med idealismen som poesi, utan aspirationer på att faktiskt förändra verkligheten, medan det för andra inte går att skilja idealism från reella förutsättningar att förändra. Kan det finnas något sådant som en realistisk idealist och vad kännetecknar en sådan? Nog förefaller idealen vara den självskrivna utgångspunkten för försöken att påverka verkligheten i en viss riktning. Men är det en strategi?

Vad händer när idealisten gör tvärt om, och med utgångspunkt i verkligheten försöker finna sannolika ideal? Svindlande tanke för den som känner sig smutsig av kompromissernas beläggningar på själen. Och samtidigt, det avgörande för en realistisk idealist måste vara en kalkyl över det sannolika, i brytpunkten mellan samhällets maktförhållanden och de egna idealen.

Avantgardisten och experimentet som misslyckades

Hösten 2007 så träffade jag som av en ödesnyck Michael Rudvall, en 50 -årig framhärdande idealist. Michael kom att bli en samtalspartner om idealismens väsen och jag identifierade Michael under vårt första möte som en realistisk idealist i egenskap av sin integritet i kombination med förmåga till anpassning.

Första mötet med Michael utspelades under en politisk diskussionskväll om livskvalité. Michael besökte sällan partianknutna möten nu förtiden, men lockades av ämnet för kvällen. Han nämnde i förbifarten då vad som varit hans livsprojekt för ökad livskvalité de senaste åren. Jag spetsade öronen särskilt eftersom jag hört talas om detta projekt tidigare - Alternativbyn i Svenshögen. Ryktet om Alternativbyn sade att projektet havererat på grund av maktstridigheter och ekonomiska konflikter. Nu hade jag alltså mött en person som varit högst involverad i detta så omtalade stora idealistiska experiment som hade misslyckats.

Jag blev naturligtvis nyfiken på vad denna människa hade gått igenom och hur det påverkat hans idealism. Michael var så till den grad påverkad av processen kring Alternativbyn att han ville skriva en "sedlighetslärande berättelse" om projektet, som han själv uttryckte det.

Någon månad efter vårt första möte bad jag Michael berätta om sina erfarenheter från Alternativbyn utifrån frågan - vad är en realistisk idealist och vad är en sannolik framtid i brytpunkten mellan idealism och makt? Jag hoppades även på att få en pusselbit till vad som är kittet i den övergripande gröna berättelsen - den berättelse som gör att vi som kämpar för en grönare värld har en kollektiv känsla av mening och sammanhang.

- Så här är det, det är realistiskt att vara orealistisk... för det är mycket som händer som ingen kunnat tro innan hegemoniskiften inträffar. Hur det kommer sig att hegemoniskiftet inträffar är en annan femma, men en god idé bärs alltid först av en enda människa. Det är ju inte så att tusen människor plötsligt kommer på samma sak, på samma gång. I första stadiet när man är en eller tio personer som tror en sak så känns det naturligtvis otroligt att en miljon andra skulle kunna göra det. Man måste vara orealistisk!

Jag ber Michael berätta varför han flyttade till Alternativbyn och vad det var som hände med drömmen om ett bättre liv i Svenshögen?

Michael beskriver sig själv som en avantgardist, en person som går före och banar väg för andra. Politik handlar om att skapa möjligheter, att flytta till Alternativbyn handlade om att använda de möjligheter som faktiskt redan finns, förklarar Michael. Projektet startade 2002 genom att några personer med en gemensam idé hittade en fastighet till salu på Internet. Syftet var att kunna förena arbete, boende och fritid utifrån en helhetssyn på människan och naturen. Några av de saker som planerades var kooperativa hyresrätter, en ekoby, kurs- och konferensverksamhet, kooperativ barnomsorg, kontor och mindre butiker med ekologiska livsmedel och hantverk i naturskön miljö. En initiativgrupp bjöd in till öppet hus för att diskutera idén. De trodde det skulle komma 30-40 personer men det kom 130 personer, så intresset var vida större än vad de kunnat tro. Fastigheten, som var ett gammalt sanatorium, köptes i juni samma år.

• - Jag fick höra talas om idén och tyckte det verkade intressant och kände till Svenshögen lite sen tidigare. Men min hustru var gravid med vårt tredje barn så vi kände att det inte var läge att flytta dit just då. Första året i ett så stort projekt kan det inträffa lite väl mycket saker så vi tackade nej när vi fick ett telefonsamtal om att boka en lägenhet.

För Michaels del innebar drömmen bl a att bygga ett eget hus i Alternativbyns ekobyområde. Eftersom det var ett långsiktigt projekt med bygglovsansökningar involverat så bestämde sig familjen för att flytta till Svenshögen för att kunna följa Alternativbyns utveckling på nära håll. 2004 köpte familjen därför en flyttbar begagnad sommarstuga som de ställde tillfälligt på en parkering i väntan på bygglov. Bygglovsansökan avslogs. Det var ett stort beslut för familjen att flytta från bostaden i Angered, och inställda på att flytta och med redan ordnad skola för barnen i Svenshögen, så gav de inte upp. Några månader senare fann de ett hus de kunde hyra, bara 500 meter från Alternativbyn.

Under våren 2005 hade det dock visat sig att det var bekymmer med ledarskapet i Alternativbyn, något som de flesta inblandade inledningsvis trodde skulle redas ut.

• - Jag trodde att det skulle lösa sig eftersom det var advokater och medlingsgrupper inblandade, men det har inte löst sig ännu, berättar Michael.

Enligt Michael bottnar konflikten i att några personer grovt har svikit de idealistiska grunderna för projektet och han berättar en lång historia om hur projektet var tvunget att köpa sanatoriefastigheten genom ett aktiebolag, för att säljaren inte skulle bli tvingad att bekosta eventuella osynliga fel. Före köpet skrevs en intentionsförklaring av initiativgruppen och aktieägarna som de skrev under. I intentionsförklaringen sades att aktiebolaget bara skulle äga fastigheten till dess att stiftelsen Alternativbyn var bildad och att bolaget så snart som möjligt skulle överföra fastigheten till stiftelsen. Det togs även fram ett visionsdokument för stiftelsen och ett flygblad. Utifrån visionen och de löften som gavs i intentionsförklaringen gav sedan ett 50-tal intressenter borgensåtaganden så att fastigheten kunde köpas in.

Michael: Våren 2005 sattes fastigheten ut till försäljning trots att 50 personer flyttat in där.

Enligt den stämningsansökan som Bostadsrättsföreningen inom Alternativbyn inlämnat, har de också skott sig på projektets bekostnad genom att bland annat överdebitera för vatten, el och värme, men framför allt vägrat att återbetala ett lån till bostadsrättsföreningen på 3 miljoner kronor! Det har visat sig att intentionsförklaringen om att aktiebolaget skulle överlämna fastigheten till stiftelsen inte är värt pappret det är skrivet på - juridiskt är den "en obindande överenskommelse".

Idag har ca hälften av medlemmarna i föreningen Alternativbyn flyttat ut från Alternativbyn och de flesta medlemmar som bor kvar i Svenhögen bor i en avknoppad bostadsrättsförening.

Nyligen har bolaget som köpte fastigheten blivit belagt med kvarstad på 3,5 milj kr av Uddevalla tingsrätt. Kvarstad har utdömts tillfälligt för att inte den förmögenhet bolaget disponerar, skall ha försvunnit inför nästa tingsrättsförhandling om bland annat 3-miljonerkronorslånet som medlemmarna i Alternativbyn gått i borgen för.

Jag ber Michael berätta vad han tror är en sannolik framtid för Alternativbyn.

• - - Det osannolika är det sannolika! Jag är ganska luttrad vid det här laget, men Alternativbyn kommer nog att bli som det var tänkt. Jag tror att konflikten kommer att vara löst inom ett år och trojkan bortlyft och Alternativbyn - något sargad - kan återuppta planerna. Förening Alternativbyn finns ju fortfarande kvar med 70 vuxna medlemmar, några barn och stödmedlemmar. Det ska bli en livsmiljö i natursköna omgivningar med ekologi, hälsa, konst och livsstilsfrågor på agendan, och fler kommer att flytta hit! Det ska finnas en gårdsbutik där det finns ekologisk mjölk och inga giftiga alternativ att välja på. Det ska finnas ekologiska bananer, men inga giftbananer. Vi kan använda vår beslutsångest till annat än att välja mellan ekologisk mjölk och så kallat konventionell mjölk.
• - När kommunen nyligen beslöt att lägga ner den lilla byskolan så har vi sett till att det skall bli en friskola här istället!. Det kan bli mycket positivt! Jag tror att vi kommer att bli varse fler och fler "alternativbyinitiativ" överlag eftersom produktionsförhållandena har nått den punkten, som Karl Marx skulle ha sagt.
• - Bara tänk på en sådan sak som att fastighetspriserna överlag stigit med ca 300% per decennium de senaste 50 åren - något som sannolikt kommer att fortsätta.

Michael beskriver att konflikten kring Alternativbyn har varit oerhört psykiskt påfrestande. Den orsakade, i kombination med en dotter med särskilda behov, en depression och sjukskrivning under nästan ett år för Michael. Men trots den psykiska knäck det inneburit så menar han att det på intet sätt inneburit att han förlorat sin idealism.

• - Det finns ett taoistiskt ordspråk om att "den vise tror, men förväntar sig ingenting". Det som får mig att fortsätta kämpa är att jag betraktar mig som ett brottsoffer som råkat illa ut - och det kan man ju råka ut för var som helst! Det är mot min hederskänsla att ge upp även om det tagit mycket kraft.

Trots Michaels okuvliga vilja att fortsätta kämpar uppfattar jag att Michael ifrågasätter meningen i denna händelse och att den brutit ned hans kraft . Jag frågar om han tror att han kan bli stärkt av händelsen, om han inte har råkat ut för svåra prövningar förut?

• - Nej det kan jag ju inte ha gjort, Michael skrattar. Ironiskt.
• - Om någon frågar mig vad jag lärt mig av detta så är det att en underskriven intentionsförklaring inte alltid räcker, och att man måste vara mycket mera noggrann i hur man placerar äganderätten och beslutanderätten över ett projekt!

Jag och Michael håller kontakten och när vi träffas några månader senare har han nya projekt på gång. Dels för han samtal med Göteborgs kommun om att bygga en ekoby i kommunen, dels har han en fot i jordbruksfastighet som ska styckas till två ekonomiska föreningar. Tingrättsförhandlingarna om Alternativbyn följer han parallellt, men de tar mindre av hans energi i anspråk i takt med att han ägnar sig åt nya projekt.

Hur går det med skrivandet av den gröna sedlighetslärande berättelsen, frågar jag honom?

- Skriva ... nej jag vet inte hur det blir med det, svarar Michael. Idag långt mer lätt till sinnes än första gången vi sågs. - Man skulle ju kunna säga att jag istället lever den gröna berättelsen!

Civilisationens död och pånyttfödelse

Var vår förre statsminister Göran Persson en idealist? När jag läser Perssons memoarer från arbetarklassidentiteten i Vingåker till rollen som statsminister för Sverige är det svårt att låta bli att jämföra våra idealistiska utgångspunkter. Den socialdemokratiska framgångssagan är onekligen intressent, men långt från den gröna berättelsen. Jag och Göran är från skilda politiska generationer, visserligen från ungefär samma samhällsskikt men med väldigt skilda erfarenheter som bjudit på olika tolkningar av vad som måste göras. Det som förenar oss är barnets erfarenheter av sin värld som fött drivkraften att förändra. När jag läser Görans resonemang bekräftas att den som förvärvat sin ideologi genom smärtsamma erfarenheter inte är lika benägen att ändra inriktning på sitt engagemang. Samtidigt är denna drivkraft bedräglig eftersom det som var bäst för underklassens barn inte säkert överensstämmer med vad som är bäst för framtiden. När Göran beskriver 50-talets växande bilism i förhärligande termer, det som kom att bli arbetarklassens frihetssymbol och familjen Perssons möjlighet att ta sig utanför Vingåker, förmår Göran inte skilja mellan ett relativt stärkande av arbetarens klassposition och vad som är ekologiskt hållbart ur ett större perspektiv.

Görans blinda fläckar från 50-talet gör att han inte inser att det inte går att fortsätta bygga ett samhälle som kräver privatbilism mellan arbeten och bostad, bostad och fritid. Arbetarrörelsens hopp om att få allt, alla statussymboler som medelklassen omger sig med, har mutat in våra livsstilar i en konsumtionshets som kör slut på människan och planeten.

Men obekväma idéer som utmanar ekonomins tillväxtideolog blir så till den grad blockerade i den offentliga debatten att dessa idéer tenderar att förtvina i det gröna partiet. Detta borde vara en allt mer oroande tendens eftersom vi står inför civilisationens största utmaning någonsin. Växthuseffekten kommer, eventuellt, att slå ut livsförutsättningarna för större delen av jordens befolkning. Vi har att vänta en kamp om livsutrymme utan skådat like när flyktingströmmar från växande öknar och stigande grader trycker på vår del av världen, i lilla Skandinavien. Vi kommer sannolikt att hamna i ett läge av akut behov av framtidsvisioner som gör upp med det samhällsbygge som har skapat denna kris. Världen behöver en oegoistisk idealism.

Barnet, som ännu inte fått lära sig om världens begränsningar, dagdrömmer mycket. "En flykt från livet" säger kioskpsykologin, när samma fenomen återfinns i det vuxna livet. Men nog är det är en trevlig form av flykt som dessutom ger upphov till en och annan bärande idé. Jag har under senare tid förstått att alla inte har kvar förmågan att dagdrömma och att de därför inte kan förstå detta fenomen av högt flygande, men ändå bärande idéer. Eller kalla det realistiska ideal, den som vill.

En del av människans dagdrömmerier består av att infoga livets goda och onda händelser i en berättelse om det egna livet. Samma process är en politisk rörelse i behov av. Och tankarna vandrar till den maktarroganta attityden " visst är det härligt att en del kan unna sig att drömma, men vi kan ju inte bygga om samhället helt på nytt och somliga måste hantera verkligheten". Vad kan väl vara ett större missförstånd? Drömmens realistiska ideal är den berättelse som ger kraft till den politiska färden och vi kommer, var så säker, bli tvungna att bygga det här samhället på nytt!

Michaels historia belyser att idealister behöver en berättelse som skapar mening åt den tillsynes fruktlösa kampen att förändra ett världsomspännande system. För den gröna rörelsen är det en berättelse om att pånyttföda världen efter tillväxtens dekadens. Historien är ännu inte redo för en genomgripande systemförändring, men den kommer att bli. Det finns ett embryo till en grön ideologi som har ett uppdrag och den väntar på att bli utforskad. Där till finns det gröna idealister som befinner sig i det gröna partiet, en del är inte partianslutna och åter andra verkar i andra partier. Får den systemkritiska ideologin växtkraft i miljöpartiet, i något annat befintligt parti eller av ett nytt, framtida parti? Eller kan partier inte vara jordmån för systemkritik ideologi och idealisterna bör rädda sina ideal och gå?

Angela Aylward Styrelseledamot i den gröna idéverkstaden Cogito
Artikeln har varit publicerad i Fria Tidningar 080525